MAO:268 och 269/08

ÄRENDE Besvär över Konkurrensverkets beslut 30.11.2004 Dnr 998/61/1999; Mariehamns stads missbruk av dominerande ställning vid prissättningen av hamntjänster för passagerarfartygs- och kryssningstrafiken

KONKURRENSVERKETS ÖVERKLAGADE BESLUT

Konkurrensverket har på grundval av en begäran om åtgärder utrett om prissättningen av Mariehamns stads hamntjänster, i synnerhet den övre gränsen på 20 000 nettoton (nettodräktighetsgränsen) som har tillämpats i Mariehamns hamnavgifter, hamnavgifternas nivå som helhet och den femprocentiga höjningen av hamnavgifterna år 2000, är i enlighet med lagen om konkurrensbegränsningar.

Konkurrensverket har konstaterat att Mariehamns stad som producent och tillhandahållare av hamntjänster för passagerartrafiken i Mariehamn har en dominerande ställning inom ett visst område så som avses i 3 § 2 mom. (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar.

Konkurrensverket har ansett att Mariehamns stad har brutit mot 7 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar då staden åren 1993–2000 har tillämpat en övre gräns på 20 000 nettoton i fråga om hamnavgifterna.

Konkurrensverket har vidare konstaterat att Mariehamns stad har slopat nettodräktighetsgränsen sedan Konkurrensverket uppmärksammat saken. Även om Mariehamns prissättningspraxis har varit diskriminerande för näringsidkarna och i någon mån har snedvridit konkurrensen, har prissättningen uppenbarligen inte haft till syfte att hindra konkurrens och prissättningen har åtminstone inte direkt haft effekter som utestänger andra aktörer från marknaden eller hindrat tillträde till marknaden. Dessutom har Mariehamns stad inte själv varit näringsidkare på den marknad som den här beskrivna konkurrensbegränsningen har gällt. Med stöd av ovanstående har Konkurrensverket ansett att bestämmande av en konkurrensbrottsavgift inte har varit befogat för att säkra konkurrensen och konstaterat att Konkurrensverket inte kommer att göra en i 8 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar avsedd framställning till marknadsdomstolen.

Konkurrensverket har i 4 punkten i beslutet konstaterat att de som begärt åtgärder också har framfört att de hamnavgifter som Mariehamn har tagit ut skulle ha varit oskäligt höga i förhållande till kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsterna och att höjningen av hamnavgifterna med fem procent år 2000 inte har baserat sig på stegrade kostnader. Konkurrensverket har ansett att hamnens lönsamhet har varit synnerligen god särskilt åren 1999–2000, men de utredningar som verket har erhållit har dock – med hänsyn till affärsverksamhetens särdrag och den tröskel som i rättspraxis ställts för att visa att en prissättning är oskälig – inte gett tillräckliga bevis för att prissättningen i sin helhet skulle ha stridit mot 7 § 4 punkten (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar. Höjningen av hamnavgifterna år 2000 har innehållit drag som har gett en stark antydan om missbruk av dominerande ställning på marknaden. Sedan Konkurrensverket uppmärksammat saken har staden emellertid ändrat sina avgifter 1.1.2001 så att hamnens totala inkomster har sjunkit till 1999 års nivå. Eftersom det misstänkta missbruket har undanröjts har Konkurrensverket ansett att det inte har funnits fog för en närmare utredning av ärendet.

Konkurrensverket har lämnat ärendet utan vidare åtgärd.

HANDLÄGGNING I MARKNADSDOMSTOLEN

MARIEHAMNS STADS BESVÄR, Dnr 351/04/KR

Besvär

Mariehamns stad har i första hand yrkat att marknadsdomstolen upphäver Konkurrensverkets ovan nämnda beslut till den del det gäller att Mariehamns stad har gjort sig skyldig till missbruk av dominerande ställning genom att under åren 1993–2000 ha tillämpat en övre gräns på 20 000 nettoton i fråga om hamnavgifterna för passagerar- och kryssningstrafik och återförvisar ärendet för förnyad handläggning vid Konkurrensverket. Mariehamns stad har i andra hand yrkat att marknadsdomstolen fastställer att Mariehamns stad därigenom inte har gjort sig skyldig till missbruk av dominerande ställning.

Mariehamns stad har vidare yrkat att marknadsdomstolen förpliktar Konkurrensverket samt Viking Line Abp och Birka Line Abp att solidariskt ersätta stadens rättegångskostnader inklusive mervärdesskatt med 50 700 euro jämte ränta.

Mariehamns stad har anfört bland annat följande.

Mariehamns stad har inte något att invända mot att Konkurrensverket inte för ärendet vidare till marknadsdomstolen. Mariehamns stad anser dock att Konkurrensverkets beslut gällande bedömningen av gränsen på 20 000 nettoton är oriktigt och anför därför besvär till denna del, bland annat på den grunden att Konkurrensverkets bedömning annars kan komma att läggas till grund för ersättningsanspråk och även få viss inverkan på övriga anhängiga ärenden vid högsta förvaltningsdomstolen.

Handläggningen av ärendet i Konkurrensverket

Ärendets handläggning i Konkurrensverket har varit bristfällig. Konkurrensverket har trots sitt uttryckliga meddelande inte gett Mariehamns stad tillfälle att inkomma med ytterligare bemötande innan ärendet avgjordes. Konkurrensverket har inte heller gett Mariehamns stad tillfälle att avge förklaring med anledning av en bokslutsanalys som Konkurrensverket på eget initiativ har införskaffat och som har legat till grund för Konkurrensverkets uppfattning om Mariehamns hamns lönsamhet. Konkurrensverket har således inte följt 34 § i förvaltningslagen.

Nettodräktighetsgränsen

De bakgrundsfaktorer som påverkade utformningen av Mariehamns hamntaxa 1993 visar att införandet av en nettodräktighetsgräns på 20 000 nettoton inte var oskäligt, konkurrensbegränsande eller diskriminerande. Rederierna förhöll sig positivt eller neutralt till införandet av nettodräktighetsgränsen och till dess existens fram till år 1999.

Nettodräktighetsgränsen på 20 000 nettoton har inte inneburit någon diskriminering av enskilt rederi. Hamnavgiftstaxan har varit generell och avgiftsuttaget har varit förutsägbart. Rederierna har haft möjlighet till och även faktiskt gjort förändringar i sitt tonnage och i sina trafikrutter, så att de kunnat komma i åtnjutande av den fördel nettodräktighetsgränsen påståtts innebära. Rederiernas efterföljande omstyrning av trafikrutterna visar att det inte är görligt att bedöma en hamnavgiftstaxas skälighet enbart mot bakgrund av det tonnage som trafikerar hamnen omedelbart före taxans ibruktagande.

Gränsen har inte heller haft någon påtaglig betydelse för rederierna i ekonomiskt hänseende och någon konkurrenssnedvridning har således inte uppstått.

Att nettodräktighetsgränsen sattes till just 20 000 nettoton beror på Viking Line -gruppens argumentering liksom på stadens bedömning att det inte fanns godtagbara kostnadsskäl att differentiera avgifterna till den del fartygen översteg 20 000 nettoton.

Mariehamns stad har haft godtagbara skäl att försöka stimulera trafiken på Mariehamn då man beaktar trafiksituationen 1991 och 1992. Nettodräktighetsgränsen har haft en positiv inverkan till gagn för konsumenterna.

Konkurrensverkets utlåtande

Konkurrensverket har yrkat att marknadsdomstolen förkastar Mariehamns stads besvär och anfört bland annat följande.

Handläggningen av ärendet i Konkurrensverket

Mariehamns stad har vid ärendets handläggning i Konkurrensverket hörts i den utsträckning som förutsätts i 34 § i förvaltningslagen. Staden har getts flera tillfällen att lämna utredningar. Konkurrensverket har i samband med ärendet varken utrett den prissättning som infördes 2001 eller meddelat beslut i fråga om den, och således inte haft behov av ytterligare utredning av saken. Till den del det överklagade beslutet gäller nettodräktighetsgränsen har bokslutsanalysen inte använts som underlag för beslutet.

Nettodräktighetsgränsen

Vid tillämpningen av en gräns på 20 000 nettoton har rabatterna på hamnavgifterna nästan enbart kommit Silja Lines fartyg till del, vilket gett rederiet en konkurrensfördel gentemot andra rederier.

Enligt Konkurrensverkets uppfattning innebär det uttryckligen en snedvridning av konkurrensen att näringsidkare tvingas fatta sina strategiska beslut på grundval av den prissättning som en näringsidkare med dominerande marknadsställning tillämpar och inte till exempel på grundval av konsumenternas efterfrågan eller andra affärsekonomiska omständigheter.

När det har bevisats att prissättningen är diskriminerande övergår bevisbördan till Mariehamns stad, som skall visa att det finns en kostnadsbaserad eller annan konkurrensrättsligt godtagbar grund för att gränsen satts vid 20 000 nettoton.

Mariehamns stad har inte utrett vilken eller vilka de kostnadsfaktorer är som gör att den avgift som tas ut är direkt proportionell till fartygets nettodräktighet när det gäller små fartyg, men helt upphör att inverka på kostnaderna så fort gränsen på 20 000 nettoton överskrids. Stadens utredningar innehåller inte någon konkret kostnadskalkyl eller annan utredning som motiv för nettodräktighetsgränsen. Den gräns på 20 000 nettoton som Mariehamns stad tillämpat åren 1993–2000 bör därför anses som tillämpning av en prissättningspraxis som är oskälig enligt 7 § 4 punkten i lagen om konkurrensbegränsningar.

Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s utlåtande

Viking Line Abp (i det följande också Viking Line) och Birka Line Abp (i det följande också Birka Line) har yrkat att marknadsdomstolen förkastar Mariehamns stads besvär och förpliktar Mariehamns stad att ersätta bolagens gemensamma parts- och rättegångskostnader exklusive mervärdesskatt med 31 710 euro jämte ränta.

Viking Line och Birka Line har anfört bland annat att nettodräktighetsgränsen har varit godtycklig och favoriserat ett rederi. Mariehamns stad har inte kunnat påvisa någon konkurrensrättsligt godtagbar orsak för att fastställa gränsen just till 20 000 nettoton. Missbruk av en dominerande marknadsställning är otillåtet även då företaget som gjort sig skyldig till missbruk inte avsiktligt har förfarit i strid med lagen om konkurrensbegränsningar.

Genmäle

Mariehamns stad har i sitt genmäle anfört bland annat att Konkurrensverket inte har uppfyllt sin bevisbörda för att Mariehamns stad skulle ha missbrukat sin dominerande ställning på marknaden.

Nettodräktighetsgränsen infördes för att locka fler och större fartyg till Mariehamn men också för att bibehålla den redan existerande trafiken på de aktuella rutterna. Nettodräktighetsgränsen stimulerade såväl konkurrensen som trafiken. Konsumenterna gynnades av de lägre priserna.

Konkurrensverket borde inte enbart ha sett till nettodräktighetsgränsen utan även till hur hamnavgiftstaxan i övrigt varit utformad och till vilka effekter taxan som helhet har haft på konkurrensen mellan rederierna och om dessa effekter diskriminerar något enskilt rederi eller inte.

VIKING LINE ABP:S OCH BIRKA LINE ABP:S BESVÄR, Dnr 353/04/KR

Besvär

Viking Line och Birka Line har i sina gemensamma besvär yrkat att marknadsdomstolen

1. upphäver 4 punkten i Konkurrensverkets ovan nämnda beslut,

2. upphäver sagda beslut till den del det i beslutet ansetts att den av Mariehamns stad 1.1.2001 i bruk tagna hamnavgiftstaxan är i enlighet med lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992),

3. fastställer att densamma står i strid med 7 § i lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992),

4. fastställer att de hamnavgifter Mariehamns stad uppburit under åren 1993–2000 har varit oskäligt höga och att prissättningen som en helhet har stått i strid med 7 § 4 punkten i lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992),

5. i sista hand upphäver Konkurrensverkets beslut till denna del och återförvisar ärendet till Konkurrensverket för behandling, samt

6. förpliktar Konkurrensverket och Mariehamns stad att ersätta bolagens gemensamma parts- och rättegångskostnader exklusive mervärdesskatt med 25 340 euro jämte ränta.

Viking Line och Birka Line har anfört bland annat följande.

Viking Line och Birka Line har gjort en begäran om åtgärder i ärendet hos Konkurrensverket. De använder båda Mariehamns hamns tjänster i mycket stor utsträckning. Konkurrensverkets överklagade beslut berör direkt Viking Line och Birka Line, vars rättigheter, skyldigheter och fördelar beslutet påverkar på det sätt som avses i 6 § i förvaltningsprocesslagen.

Hamnavgiftstaxornas prisnivå

Det har i ärendet framförts tillräcklig bevisning för att Mariehamns stads hamnavgiftstaxors prisnivå varit oskälig och stått i strid med lagen om konkurrensbegränsningar.

Beträffande lönsamheten av Mariehamns stads hamnverksamhet kan det på grund av utredningen i ärendet konstateras att intäkterna har legat på en nivå som klart överstiger utgifterna samt att denna skillnad till och med har vuxit i och med det åländska skatteundantaget (1.7.1999). Samtidigt har det åländska skatteundantaget inte orsakat några betydande merkostnader. Vidare har Mariehamns stads investeringar i hamnverksamheten varit obetydliga, det åländska skatteundantaget har inte gett upphov till ökade investeringar och Mariehamns stad har inte heller kunnat påvisa att det skulle finnas större planerade investeringar.

I jämförelse med andra hamnar är både rörelsevinstprocenten och avkastningen på det totala kapitalet för Mariehamns hamns vidkommande helt i sin egen klass.

Konkurrensverket har inte motiverat varför affärsverksamhetens särdrag skulle vara relevanta till den del beslutets innehåll berörs. Konkurrensverket har också hänvisat till granskningsperiodens kortvarighet i förhållande till avskrivningstiderna för investeringar som behövs vid hamnverksamhet. I processen har man granskat hamnavgifternas utveckling under perioden 1993–2001. Bevisbördan för att en så här lång granskningsperiod inte är tillräcklig måste läggas på näringsidkaren. Konkurrensverket har också konstaterat att den ökade lönsamheten inte har berott på åtgärder från hamnens sida. Om verksamhetsförutsättningarna förändras märkbart för en näringsidkare som är i dominerande marknadsställning, skall företaget beakta denna förändring i sin verksamhet, även om näringsidkaren eventuellt inte själv har varit den som satt igång förändringen.

Den nya hamnavgiftstaxan 1.1.2001

Om marknadsdomstolen anser att Konkurrensverket i ärendet fattat ett sådant i 5 och 6 § förvaltningsprocesslagen avsett beslut som direkt inverkar på rättigheter, skyldigheter eller fördelar för Viking Line och Birka Line, skall Konkurrensverkets beslut upphävas även till denna del.

Den nya hamnavgiftstaxa som tagits i bruk 1.1.2001 har inte märkbart ändrat på storleken av de intäkter hamnavgifterna inbringar och den gynnar fortsättningsvis stora fartyg. Även den nya hamnavgiftstaxan står således i strid med lagen om konkurrensbegränsningar.

Konkurrensverkets utlåtande

Konkurrensverket har yrkat att marknadsdomstolen förkastar Viking Lines och Birka Lines besvär och anfört bland annat följande.

Återförvisning av ärendet

För att återförvisa ärendet till Konkurrensverket för behandling borde Konkurrensverkets beslut ha baserat sig på uppenbart bristfälliga utredningar. Konkurrensverket har dragit sina slutsatser angående hamnavgifternas nivå som helhet och angående den femprocentiga höjningen av hamnavgifterna efter omfattande utredningar. Det finns således inga grunder för att återförvisa ärendet till Konkurrensverket för behandling.

Hamnavgiftstaxornas prisnivå

Sektorns särdrag och granskningsperiodens otillräcklighet sammanhänger med varandra i Konkurrensverkets motivering. Det kan anses att ett av särdragen för sektorn är att utövande av hamnverksamhet kräver långfristiga investeringar. Åren 1993–2001 är i sig en tillräckligt lång granskningsperiod för bedömning av huruvida prissättningen är oskälig, men man bör beakta att verket har ansett att Mariehamns hamns lönsamhet varit synnerligen god bara åren 1999–2000. Konkurrensrådet har i sin beslutpraxis ansett att drygt tre år är en rätt kort period för att konstatera att avkastningen är oskälig i förhållande till kostnaderna. Konkurrensverket har alltså haft fog för sitt konstaterande att en synnerligen god lönsamhet som varat i två år är en kort tid i förhållande till en hamns mångåriga verksamhet.

Ändringssökandena har anfört att Mariehamns stad hade bort anpassa sina hamnavgifter till förändringarna i affärsmiljön. Enligt Konkurrensverkets beslut har hamnens lönsamhet varit synnerligen god i bara två års tid. Konkurrensverket anser att man på kort sikt kan ta hänsyn till om orsakerna till den förbättrade lönsamheten är åtgärder (till exempel en prishöjning) som vidtagits av en näringsidkare med dominerande ställning eller om orsakerna är yttre faktorer, såsom i det aktuella fallet ett ökat antal fartygsanlöp i Mariehamns hamn åren 1999 och 2000. Det står dock klart att en lönsamhet som uppkommit på grund av ökad efterfrågan och sedan förblir på en hög nivå på lång sikt också kan leda till tillämpning av oskälig prissättning som förbjuds i 7 § i lagen om konkurrensbegränsningar.

Den nya hamnavgiftstaxan 1.1.2001

Konkurrensverket har inte utrett huruvida den prissättning som infördes 2001 är i enlighet med lagen om konkurrensbegränsningar och har inte heller meddelat beslut angående detta. I det överklagade beslutet konstateras att nettodräktighetsgränsen har slopats och en ny prissättningsgrund har införts 1.1.2001. Eftersom Konkurrensverket inte har utrett eller meddelat beslut angående den prissättning som Mariehamns stad införde 1.1.2001, kan beslutet inte heller upphävas till den delen.

Mariehamns stads utlåtande

Mariehamns stad har yrkat att marknadsdomstolen förkastar Viking Lines och Birka Lines besvär och förpliktar Konkurrensverket samt Viking Line Abp och Birka Line Abp att solidariskt ersätta stadens rättegångskostnader inklusive mervärdesskatt med 35 946,95 euro jämte ränta.

Återförvisning av ärendet

Konkurrensverkets handläggning av ärendet belastas av brister, vilka har lett till de felaktiga uppgifterna. Mariehamns stad hade inte före Konkurrensverkets avgörande fått del av den bokslutsanalys som Konkurrensverket hade beställt av företaget Balance Consulting Oy. Om marknadsdomstolen även beaktar den utredning som Mariehamns stad har inlämnat till den, finns det inte skäl att återförvisa ärendet till Konkurrensverket.

Hamnavgiftstaxornas prisnivå

Den nationella lagstiftningen om missbruk av dominerande ställning skall tolkas med utgångspunkt i EG-rätten och dess praxis. Europeiska gemenskapernas domstol har uppställt höga krav för att företag skall kunnas fällas för oskäligt hög prissättning. Det krävs att priset är så högt att det inte står i någon rimlig relation till den transaktion som genomförs.

Konkurrensverket har kommit till rätt beslut då verket konstaterat att det inte är möjligt att konstatera att Mariehamns stad skulle ha prissatt sina hamnavgifter oskäligt högt. Däremot är Konkurrensverkets uppgifter om Mariehamns hamns lönsamhet inte korrekta.

Konkurrensverket borde vid beräkningen av rörelsevinstprocenten och avkastningen på det totala kapitalet för Mariehamns hamn för åren 1993–2000 även ha beaktat den kostnad staden haft av att inte arrendera ut de land- och vattenområden hamnen disponerar över, hamnens andel av stadens förvaltningskostnader samt avkastningskravet på stadens hamnverksamhet.

Helsingfors hamn och Åbo hamn har haft särskilda bokslut för respektive hamn. Något motsvarande bokslut har inte funnits för Mariehamns hamns del. Detta har i Konkurrensverkets lönsamhetskalkyler gett upphov till ett missvisande högt nyckeltal för Mariehamns hamn.

Utredningarna som staden inlämnat visar att Mariehamns hamns lönsamhet/vinst inte varit oskäligt god. Konkurrensverket har överskattat hamnens lönsamhet. Det bör även beaktas att den ökade lönsamheten 1999 inte berodde på prishöjningar, utan på det åländska skatteundantaget och på rederiernas egna beslut att anlöpa Mariehamn oftare.

Hamnverksamheten är inte riskfri eller förutsägbar, och riskerna får avspegla sig i prissättningen. Det finns inga garantier för att rederierna skall fortsätta med att trafikera Mariehamn.

De investeringar som gjorts 2004 och 2005 visar tydligt att rederiernas ökade anlöp har gett upphov till nyinvesteringar i hamnen.

Hamnavgiftstaxan har varken i sig eller jämfört med motsvarande hamnars taxor varit oskäligt hög. Mariehamns hamn håller en lägre prisnivå än Helsingfors hamn och Åbo hamn. Helsingfors hamns avkastningskrav har under alla år varit betydligt högre än Mariehamns hamns. Ingen passageraravgift har införts i Mariehamn.

Den nya hamnavgiftstaxan 1.1.2001

Konkurrensverket har i sitt beslut uttryckligen konstaterat att den hamnavgiftstaxa som infördes 1.1.2001 inte försätter kunderna i en ojämlik ställning. Konkurrensverket har i sitt beslut således tagit ställning till den prissättning som infördes 2001.

Genmäle

Viking Line och Birka Line har anfört bland annat följande.

Återförvisning av ärendet

Ifall marknadsdomstolen ansåg att Konkurrensverkets utredning om Mariehamns hamn är bristfällig, skall marknadsdomstolen återförvisa ärendet till Konkurrensverket för behandling och utredning av överprissättningen.

Hamnavgiftstaxornas prisnivå

I en situation där ett företag som innehar en fullständig monopolställning erbjuder tjänster, som är unika och i praktiken nödvändiga för dess kunder, måste den konkurrensrättsliga granskningen utföras enbart genom att granska den enskilda hamnens lönsamhet och de utgifter som uppstår vid erbjudandet av tjänsterna.

Prissättningen av Mariehamns hamns hamntjänster kan inte bedömas genom att jämföra den med någon annan hamns prissättning. För det första blev alla passagerarfartyg som trafikerar mellan Finland och Sverige i praktiken tvungna att anlöpa till Åland i och med den skattefrihet som förhandlats fram. Denna omständighet ger Mariehamns hamn en överlägsen konkurrensfördel jämfört med andra finländska hamnar och har möjliggjort en höjning av hamnavgiften till en sådan nivå att hamnaffärsverksamheten är oerhört lönsam. För det andra använder en stor del av passagerarfartygen Mariehamns hamn huvudsakligen som en mellanetapp. Fartygen stannar i hamnen endast en kort stund och endast en liten del av passagerarna lämnar fartyget eller stiger ombord på fartyget i Mariehamn. På grund av dessa omständigheter ligger både de fasta kostnaderna och de rörliga kostnaderna för till exempel Åbo och Helsingfors hamnar proportionellt sett på en annan nivå än de motsvarande kostnaderna för Mariehamns hamn.

För arrendekostnadernas del bör man beakta att staden inte erlägger något arrende för området och att markvärdet på Åland är lågt på grund av en begränsad efterfrågan. Hamnen har egen förvaltning, vars kostnader är inkluderade i personalkostnaderna och i de övriga kostnaderna. Ingen andel av stadens allmänna förvaltningskostnader borde således beaktas i hamnverksamhetens lönsamhetsberäkningar.

De utvidgningsinvesteringar som gjorts år 2004 har ingen juridisk betydelse för lönsamhetskalkylen för den tidsperiod som nu granskas.

Lönsamheten för Mariehamns stads hamnverksamhet har oberoende av kalkyleringssättet varit på en ytterst hög nivå speciellt under åren 1998–2001. Det är inte möjligt att uppnå motsvarande vinster i en sådan här affärsverksamhet utan en monopolställning och missbruket därav. Staden har inte kunnat framföra konkurrensrättsligt godtagbara skäl för hamnverksamhetens exceptionellt höga lönsamhetsnivå.

Mariehamns stad har missbrukat sin monopolställning genom att uppbära sådana hamnavgifter som staden inte skulle ha kunnat uppbära på en marknad där konkurrens existerar.

Den nya hamnavgiftstaxan 1.1.2001

Ifall marknadsdomstolen godtar Konkurrensverkets uppfattning om att verket inte har utrett eller meddelat beslut huruvida den prissättning som infördes 2001 är i enlighet med lagen om konkurrensbegränsningar, avstår Viking Line och Birka Line från den del av besvären som gäller den 1.1.2001 i bruk tagna hamnavgiftstaxan.

GRUNDERNA FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Prövningen av Mariehamns stads besvär

Enligt 21 § 1 mom. (318/2004) i lagen om konkurrensbegränsningar får ändring i ett beslut som Konkurrensverket har meddelat med stöd av sagda lag sökas genom besvär hos marknadsdomstolen i den ordning som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.

Enligt 5 § i förvaltningsprocesslagen avses med ett beslut över vilket besvär kan anföras en åtgärd varigenom ett ärende har avgjorts eller lämnats utan prövning.

I regeringens proposition till Riksdagen med förslag till förvaltningsprocesslag och till lagstiftning som har samband med den (RP 217/1995 rd) anges i detaljmotiveringen till 5 § att varje åtgärd som en myndighet vidtar under handläggningen eller i samband med verkställigheten av ett förvaltningsärende inte kan vara överklagbar särskilt. Detta vore inte behövligt med tanke på individens rättssäkerhet och inte heller sakligt med tanke på besvärssystemets funktion. Besvärsmöjligheten kan i första hand koncentreras på de åtgärder genom vilka en myndighet har avgjort ett ärende eller på något annat sätt avslutat handläggningen av det. Det är inte möjligt att i ett allmänt stadgande uttryckligen räkna upp alla de situationer där en myndighets åtgärd är överklagbar. Stadgandet måste utformas så att det ger lagtillämparen utrymme att bedöma alternativa avgöranden, med beaktande av parternas rättssäkerhet och besvärsförfarandet som en helhet.

Mariehamns stad har sökt ändring i Konkurrensverkets överklagade beslut till den del det gäller den så kallade nettodräktighetsgränsen på 20 000 nettoton.

Konkurrensverket har angående sagda nettodräktighetsgräns på basis av de i sitt beslut angivna grunderna beslutat att inte göra en i 8 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar avsedd framställning till marknadsdomstolen och lämnat ärendet utan vidare åtgärder.

Mariehamns stad har i sina besvär inte sökt ändring i detta slutresultat av Konkurrensverkets beslut.

Mariehamns stad har yrkat att marknadsdomstolen upphäver Konkurrensverkets överklagade beslut till den del det gäller att Mariehamns stad gjort sig skyldig till missbruk av dominerande ställning genom att under åren 1993–2000 ha tillämpat en övre gräns om 20 000 nettoton i fråga om hamnavgifterna för passagerar- och kryssningstrafik. Mariehamns stad har åberopat att Konkurrensverkets bedömning kan komma att läggas till grund för ersättningsanspråk och även få viss inverkan på övriga anhängiga ärenden vid högsta förvaltningsdomstolen.

Enligt huvudregeln är det inte möjligt att söka ändring endast i ett besluts motivering, utan ändring skall yrkas också i avgörandet i sak. När slutresultatet i ett beslut är till fördel för en part har han i allmänhet inte ett sådant intresse att söka ändring som behövs. Så är fallet också när ett besluts motivering enligt parten kunde vara till skada för honom, till exempel i en senare rättegång.

Konkurrensverkets beslut i detta ärende har varit att inte göra en i 8 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar avsedd framställning till marknadsdomstolen och således att lämna ärendet utan vidare åtgärder. Konkurrensverket har i motiveringen till sitt beslut i och för sig konstaterat att Mariehamns stad haft en dominerande marknadsställning inom ett visst område så som avses i 3 § 2 mom. (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar och brutit mot 7 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar då staden tillämpat en övre gräns på 20 000 nettoton i fråga om hamnavgifterna. Motiveringen till Konkurrensverkets beslut har dock inte rättskraftsverkan och inte heller bindande bevisverkan i eventuella andra rättegångar om Mariehamns stads hamnavgifter.

Även om det skulle kunna leda till faktiska verkningar för Mariehamns stad att Konkurrensverket i motiveringen till sitt beslut konstaterat att staden har dominerande marknadsställning och att den nettodräktighetsgräns som staden tillämpat i sina hamnavgifter strider mot lagen om konkurrensbegränsningar, har dessa konstateranden i motiveringen till beslutet inte sådana rättsverkningar med anledning av vilka det vore möjligt att separat söka ändring genom besvär i motiveringen till beslutet.

På basis av det ovan anförda anser marknadsdomstolen att Konkurrensverket inte genom sitt överklagade beslut på ett rättsligt bindande sätt har avgjort frågan om Mariehamns stad har brutit mot bestämmelserna i 7 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar. Således skall Mariehamns stads besvär, som riktar sig enbart mot motiveringen till Konkurrensverkets beslut, med beaktande av 5 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen lämnas utan prövning.

Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s besvär

Viking Line och Birka Line har sökt ändring i Konkurrensverkets överklagade beslut till den del det gäller Mariehamns stads hamnavgiftstaxors prisnivå, den femprocentiga höjningen av hamnavgifterna 1.1.2000 och den nya hamnavgiftstaxan 1.1.2001.

Den nya hamnavgiftstaxan 1.1.2001

Viking Line Abp och Birka Line Abp har sökt ändring i Konkurrensverkets överklagade beslut bland annat till den del det i beslutet ansetts att den av Mariehamns stad 1.1.2001 i bruk tagna hamnavgiftstaxan är förenlig med lagen om konkurrensbegränsningar.

Konkurrensverket har anfört att Konkurrensverket inte har utrett huruvida den prissättning som infördes 2001 är i enlighet med lagen om konkurrensbegränsningar och inte heller meddelat beslut angående detta.

Enligt 21 § 1 mom. (318/2004) i lagen om konkurrensbegränsningar får ändring i ett beslut som Konkurrensverket har meddelat med stöd av sagda lag sökas genom besvär hos marknadsdomstolen i den ordning som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.

Enligt 5 § i förvaltningsprocesslagen avses med ett beslut över vilket besvär kan anföras en åtgärd varigenom ett ärende har avgjorts eller lämnats utan prövning.

Slutresultatet av Konkurrensverkets beslut har i fråga om såväl nettodräktighetsgränsen som den allmänna oskäligheten i prissättningen
varit att lämna ärendet utan vidare åtgärd. Beslutet har beträffande frågan om nettodräktighet för sin del grundat sig på att den övre gräns på 20 000 nettoton som i begäran om åtgärder kritiserats och påståtts vara diskriminerande slopades 1.1.2001 som sådan. I fråga om den påstådda oskäligt höga prissättningen och prisförhöjningen 1.1.2000 har Konkurrensverket å sin sida följt hamnens totala inkomstflöde och förändringarna i det för att kunna avgöra om det har funnits skl att närmare undersöka den prisförhöjning som skedde 2000.

Konkurrensverket har i grunderna för sin bedömning av den så kallade nettodräktighetsgränsen i sitt beslut konstaterat (77 punkten) bland annat att den hamnavgiftstaxa som Mariehamns stad införde 1.1.2001 bestäms på grundval av både fartygets längd och nettodräktighet. Konkurrensverket har i detta sammanhang ansett att ”ingen bestämningsgrund leder till ett exakt rätt slutresultat, där den avgift som tas ut helt och hållet motsvarar de kostnader kunden orsakar hamnen” och att ”man enligt den här modellen nu konsekvent betalar mera för större fartyg precis som i andra hamnar och att den här modellen inte ogrundat försätter kunderna i en ojämlik ställning”.

Konkurrensverket har dessutom vid bedömningen av prisförhöjningen på fem procent 1.1.2000 (punkterna 4 och 69) i sitt beslut anfört att ”sedan Konkurrensverket uppmärksammat saken ändrade staden emellertid sina avgifter 1.1.2001 så att hamnens totala inkomster sjönk till 1999 års nivå. Eftersom det misstänkta missbruket har undanröjts anser Konkurrensverket att det inte finns fog för en närmare utredning av ärendet.”

Konkurrensverket har på basis av det föregående i motiveringen till sitt beslut karaktäriserat den nya hamnavgiften som tagits i bruk 1.1.2001 då verket motiverat sina bedömningar av å ena sidan gränsen på 20 000 nettoton och å andra sidan den femprocentiga höjning av hamnavgifterna som gjordes 1.1.2000. Av Konkurrensverkets beslut framgår dock inte att verket noggrannare skulle ha utrett eller analyserat huruvida den hamnavgift som togs i bruk 1.1.2001 är förenlig med lagen om konkurrensbegränsningar i fråga om dels favorisering av stora fartyg och diskriminering av andra, dels oskälig prissättning. I beslutet finns inte heller något omnämnande av ett avgörande i sak beträffande den hamnavgift som togs i bruk 1.1.2001 eller av att ärendet skulle ha lämnats utan vidare åtgärd till denna del.

På basis av det ovan anförda skall Konkurrensverket inte genom sitt överklagade beslut anses ha träffat ett rättsligt bindande avgörande i sak om huruvida den hamnavgift som tagits i bruk 1.1.2001 är förenlig med lagen om konkurrensbegränsningar. Konkurrensverkets beslut utgör således inte till denna del ett i 5 § i förvaltningsprocesslagen avsett överklagbart beslut. Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s gemensamma besvär skall således lämnas utan prövning till den del de gäller nämnda avgift.

Besvären i övrigt

I fråga om konkurrensbegränsningsärenden som behandlas med anledning av att de överklagats hör det till marknadsdomstolens behörighet att pröva Konkurrensverkets besluts lagenlighet. Marknadsdomstolen prövar således med anledning av att bolagen överklagat verkets beslut huruvida Konkurrensverket i sitt beslut har kunnat dels anse att de utredningar som verket fått inte har gett tillräckligt bevis på att Mariehamns stads prissättning av hamnavgifterna som helhet skulle ha stridit mot 7 § 4 mom. (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar och att verket inte i fråga om den fem procents förhöjning av hamnavgifterna som gjorts 2000 har haft anledning att utreda saken närmare, eftersom det misstänkta missbruket hade undanröjts, dels lämna ärendet utan vidare åtgärd.

Enligt 7 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar är missbruk av dominerande marknadsställning för en näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare förbjudet. Enligt 7 § 4 punkten (480/1992) anses bland annat den göra sig skyldig till missbruk som tillämpar en prissättningspraxis som är oskälig eller uppenbart syftar till att begränsa konkurrensen.

I regeringens proposition till Riksdagen med förslag till konkurrensbegränsningslag (RP 162/1991 rd, s. 13) hänvisas det i detaljmotiveringen till 7 § till den då gällande regleringen.

Beträffande 1988 års lag om konkurrensbegränsningar anges i detaljmotiveringen till 7 § i regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om konkurrensbegränsningar (RP 148/1987 rd, s. 23) att i förslaget som exempel på missbruk av dominerande ställning på marknaden nämns tillämpning av prissättningspraxis som är oskälig eller uppenbart syftar till att begränsa konkurrensen. Ett marknadsdominerande företag kan bestämma sin prisnivå oberoende av konkurrerande företag. Detta kan leda till en oskäligt hög monopolprissättning.

Utgångspunkten för skälighetsbedömningen enligt propositionen (s. 27) är den prisnivå som sannolikt kunde nås förutsatt att en sund och fungerande konkurrens råder. Priset kan på motsvarande sätt anses oskäligt, om det tyder på att en dominerande ställning på marknaden har utnyttjas i prissättningen på ett sätt som kan betraktas som missbruk av dominerande ställning. Vid bedömningen av om ett pris är skäligt skall beaktas dels de mot finska förhållanden avvägda priserna utomlands, närmast i de övriga nordiska länderna, dels den avkastning som en marknadsdominerande näringsidkare får på sitt kapital, jämfört med jämförbara branscher där konkurrensmekanismen fungerar.

Hamnavgiftstaxornas prisnivå

Vid utredningen av om Mariehamns stads prissättning av hamntjänster har varit oskälig har Konkurrensverket först granskat intäkterna från hamnverksamheten i förhållande till kostnaderna för ifrågavarande verksamhet samt investeringarna i hamnverksamheten under åren 1993–2003. Konkurrensverket har vidare jämfört Mariehamns hamns lönsamhet med lönsamheten av Helsingfors hamn och Åbo hamn på grundval av rörelsevinstprocenten under åren 1998–2001 och avkastningen på det totala kapitalet under åren 1997–2002.

Konkurrensverket har i sitt beslut konstaterat att merparten av de totala intäkterna från stadens hamnverksamhet har hänfört sig till intäkter från passagerartrafiken. De totala intäkterna från stadens hamnverksamhet och intäkterna från passagerartrafiken separat hade klart överstigit de faktiska totalkostnader som verksamheten orsakat staden. Sedan 1997 hade skillnaden varit stor mellan Mariehamns stads intäkter från hamnverksamheten och kostnaderna för ifrågavarande verksamhet. Denna skillnad hade vuxit särskilt till följd av det åländska skatteundantaget som trädde i kraft 1.7.1999, vilket avsevärt hade ökat antalet passagerarfartygsanlöp i Mariehamns hamn och därmed stadens inkomster från och avkastning av hamnverksamheten. Enligt utredningen hade det ökade antalet anlöp som skatteundantaget medfört inte orsakat Mariehamns stad några betydande merkostnader för hamnverksamheten.

Konkurrensverket har vidare konstaterat att Mariehamns stads investeringar i hamnen hade varit relativt obetydliga och inga större förändringar hade skett i investeringsnivån. De genomsnittliga avskrivningar som hade gjorts åren 1993–2003 hade överskridit de genomsnittliga investeringar som hade genomförts under motsvarande period. Genom sin prissättning av hamnavgifterna hade Mariehamns stad kunnat täcka sina investeringar i hamnverksamheten och även därefter visa överskott. Enligt utredningen hade skatteundantaget för Åland och det ökade antalet fartygsanlöp till följd därav inte lett till några större extra investeringar i hamnverksamheten. Enligt Konkurrensverket hade Mariehamns stad i sina utredningar hänvisat till betydande hamninvesteringar som planeras de närmaste åren men hade dock inte till denna del lämnat någon utredning.

Det framgår av Konkurrensverkets beslut att rörelsevinstprocenten för Mariehamns hamn har varit 48,2 år 1998, 59,8 år 1999, 63,9 år 2000 och 47,0 år 2001. Rörelsevinstprocenten för Helsingfors hamn har varit 38,6 % år 1998, 34,6 år 1999, 33,8 år 2000 och 33,7 år 2001. Rörelsevinstprocenten för Åbo hamn har varit 33,7 år 2000 och 33,4 år 2001. Den totala rörelsevinstprocenten för alla hamnar har varit 29,1 år 1999, 31,2 år 2000 och 31,2 år 2001.

Beträffande jämförelsen av rörelsevinstprocenten har Konkurrensverket konstaterat att enligt en bokslutsanalys som utförts av Balance Consulting Oy hade Helsingfors och Åbo hamns lönsamhet varit utmärkt enligt rörelsevinstprocenten. En rörelsevinstprocent på mer än 10 procent anses allmänt som en god lönsamhetsnivå. På grundval av dessa jämförelseobjekt hade Mariehamns hamns lönsamhet varit utmärkt åren 1998–2002. Rörelsevinstprocenten för Mariehamns hamn hade varit hög 1999 och 2000 jämfört med den totala rörelsevinstprocenten för alla hamnar.

Det framgår vidare av Konkurrensverkets beslut att Mariehamns hamns avkastning på det totala kapitalet har varit 13,0 % år 1997, 14,4 % år 1998, 25,3 % år 1999, 26,5 % år 2000, 20,0 % år 2001 och 18,8 % år 2002. Helsingfors hamns avkastning på det totala kapitalet har varit 15,3 % år 1999, 15,0 % år 2000, 14,2 % år 2001 och 13,5 % år 2002. Åbo hamns avkastning på det totala kapitalet har varit 7,2 % år 2001 och 7,11 % år 2002.

Enligt Konkurrensverket hade Mariehamns hamns avkastning på det totala kapitalet likaså legat på en hög nivå åren 1997–2002. Enligt Balance Consulting Oy:s bokslutsanalys hade Helsingfors hamns avkastning på det totala kapitalet varit god åren 1999–2002 och Åbo hamns motsvarande avkastning nöjaktig. Mariehamns hamn hade haft en större avkastning på det totala kapitalet än Helsingfors hamn och Åbo hamn.

Konkurrensverket har på grundval av sina utredningar ansett att det är uppenbart att Mariehamns hamns lönsamhet har varit synnerligen god särskilt åren 1999–2000. Konkurrensverket har emellertid ansett att de ovan presenterade nyckeltalen i det aktuella fallet inte har varit så exceptionellt höga att de – med hänsyn till särdragen i den affärsverksamhet som granskas, granskningsperiodens kortvarighet i förhållande till avskrivningstiderna för investeringar som behövs vid hamnverksamhet, den bevisbörda som lagts på Konkurrensverket i rättsfallspraxis och det faktum att den ökade lönsamheten år 1999 inte hade berott på åtgärder från hamnens sida (prishöjningar) – skulle ha utgjort tillräckliga bevis på att hamnavgifternas prisnivå skulle ha varit uppenbart oskälig och därmed skulle strida mot lagen om konkurrensbegränsningar.

Marknadsdomstolen konstaterar att det i förarbetena till 1988 års lag om konkurrensbegränsningar (RP 148/1987 rd) som en mätare vid bedömning av prissättningens oskälighet har nämnts den avkastning som en näringsidkare får på sitt kapital jämfört med jämförbara branscher där konkurrensmekanismen fungerar. Konkurrensverket har vid bedömningen av om Mariehamns stads hamnavgifter varit oskäliga granskat hamnavgifternas kostnadsmotsvarighet och hamnens lönsamhet med hjälp av rörelsevinstprocenten och det totala kapitalets avkastningsprocent. I fråga om rörelsevinstprocenten har Konkurrensverket jämfört Mariehamns hamns tal med motsvarande tal för Helsingfors och Åbo hamnar och alla inhemska hamnar. Det totala kapitalets avkastningsprocent har jämförts med motsvarande tal för Helsingfors och Åbo hamnar.

Konkurrensverket har på grundval av sina utredningar kommit till att även om Mariehamns hamns ovan beskrivna nyckeltal har varit mycket höga särskilt åren 1999 och 2000 har de dock inte varit så exceptionellt höga att de skulle ha visat att Mariehamns stads hamnavgifter skulle ha varit oskäliga på det sätt som avses i lagen om konkurrensbegränsningar.

I förarbetena till 1988 års lag om konkurrensbegränsningar (RP 148/1987 rd) har som en annan mätare vid bedömningen av om prissättningen är oskälig nämnts användandet av prisjämförelse. Konkurrensverket har inte i sitt beslut gjort en jämförelse mellan de hamnavgifter som hamnarna tagit ut för passagerartrafiken. I detta fall hade det varit problematiskt att göra en tillförlitlig prisjämförelse då det inte funnits jämförbara, konkurrensbaserade priser. Prisjämförelsen försvåras för det första av att de hamnavgifter som tagits ut i passagerartrafik kan vara olika till sina grunder, till exempel bundna till passagerare eller fartyg eller kombinationer av båda. När dessutom olika hamnar inte i allmänhet kan anses utgöra sådana alternativ i passagerartrafiken som ersätter varandra utgör inte en enda hamns avgiftsnivå nödvändigtvis ett bevis på konkurrensbaserad prisnivå.

Marknadsdomstolen konstaterar att man, när prissättningspraxis granskas med fokus på oskäligt hög prissättning, som anses som missbruk av dominerande marknadsställning enligt lagen om konkurrensbegränsningar, skall beakta arten av den affärsverksamhet som är föremål för granskningen och de långvariga och stora investeringar som verksamheten kräver. Prissättningen måste granskas tillräckligt långsiktigt så att investeringarnas livscykel beaktas och att normala konjunkturväxlingar inte förvränger jämförelsematerialet.

Utifrån Konkurrensverkets utredningar har den avsevärda ökningen 1999 av de intäkter som Mariehamns stad fått av hamnverksamheten inte orsakats av de prisförhöjningar som staden gjort utan särskilt av det skatteundantag som gjorts för Åland 1.7.1999 och som lett till att antalet passagerarfartygsanlöp i Mariehamns hamn ökat avsevärt. Den ökning av Mariehamns stads hamnintäkter som börjat 1999 har fortsatt ännu 2000. Till den del orsaken till ökningen av intäkterna på ovan konstaterat sätt har varit någon annan än Mariehamns stads åtgärder, kan ökningens effekter och varaktighet inte anses ha kunnat förutspås med säkerhet. Således kan Mariehamns stad inte anses ha haft en sådan skyldighet, som ändringssökandena hänvisat till och som Konkurrensverket i och för sig ansett vara möjlig inom en tillräcklig tid, att reagera och anpassa sin verksamhet och prissättning till förändringarna i verksamhetsmiljön ännu inom den period som Konkurrensverket granskat, det vill säga fram till 31.12.2000.

Marknadsdomstolen anser att Konkurrensverkets utredningar i saken har varit tillräckligt täckande för ärendets avgörande på grundval av dem. I ärendet har inte heller framkommit att någon annan betydelsefull utredning skulle ha funnits att tillgå.

Med beaktande av det ovan anförda och särskilt det att nyckeltalen för Mariehamns stads hamnverksamhet enligt Konkurrensverkets utredningar har varit mycket höga endast två år och det att detta orsakats i första hand av skatteundantaget för Åland och inte av höjningen av stadens hamnavgifter samt det att det inte utöver detta har visats finnas andra omständigheter som stöder uppfattningen att prissättningen varit oskälig anser marknadsdomstolen att Konkurrensverket på de grunder som framgår av dess beslut har kunnat anse att nivån på Mariehamns stads hamnavgifter utifrån den erhållna utredningen inte, åtminstone utan prisförhöjningen 1.1.2000, varit oskälig och därmed stå i strid med 7 § 4 punkten (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar. Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s gemensamma besvär skall således förkastas till denna del.

Den femprocentiga höjningen av hamnavgifterna 1.1.2000

Enligt 12 § (303/1998) i lagen om konkurrensbegränsningar skall Konkurrensverket reda ut konkurrensbegränsningar och deras verkningar. Om Konkurrensverket anser att en näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare begränsar konkurrensen på ett sätt som avses bland annat i 4–7 § (480/1992), skall det vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja konkurrensbegränsningen. Konkurrensverket kan dock avstå från att vidta åtgärder, om konkurrensbegränsningen har endast ringa betydelse för den ekonomiska konkurrensen. Bestämmelsens ordalydelse har genom en lag (318/2004) som trädde i kraft 1.5.2004 ändrats så att Konkurrensverket kan avstå från att vidta åtgärder, om konkurrensen på marknaden i fråga totalt sett kan anses fungera trots konkurrensbegränsningen.

I regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om konkurrensbegränsningar och vissa andra lagar som anknyter till den (RP 243/1997 rd s. 32) har i detaljmotiveringen till 12 §, som trätt i kraft i år 1998, konstaterats att Konkurrensverket kan avstå från att vidta åtgärder till exempel i sådana fall där den förbjudna verksamheten redan har upphört och där en utredning av ärendet skulle sakna betydelse för tryggandet av konkurrensen eller med tanke p förseelsens principiella förkastlighet. Beträffande ändringen av 12 § i lagen 1.5.2004 har i regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om konkurrensbegränsningar och vissa andra lagar som anknyter till den (RP 11/2004 rd s. 42) åter konstaterats bland annat att bedömningen av huruvida konkurrensen på marknaden fungerar i princip skall ske på samma sätt som vid tillämpningen av den då gällande paragrafen. Enligt förslaget kan Konkurrensverket allts också fortsättningsvis avstå från att vidta åtgärder till exempel i sådana fall som nämnts ovan.

Enligt Konkurrensverkets utredningar har Mariehamns stad inte lagt fram några kostnadsmotiveringar eller andra konkurrensrättsligt godtagbara grunder för den femprocentiga höjning av hamnavgifterna i Mariehamns hamn som infördes 1.1.2000. Enligt Konkurrensverket (68 punkten) får man när man särskilt beaktar den kraftiga ökningen av Mariehamns hamns inkomster och hamnens utmärkta lönsamhet sedan 1999, ett starkt intryck av att motivet för prishöjningen har varit att utnyttja frånvaron av ett konkurrenstryck för att uppnå monopolvinster på kundernas bekostnad.

Konkurrensverket har konstaterat att Mariehamns stad dock har ändrat sin prissättning vid ingången av år 2001 så att hamnens totala inkomster har sjunkit till 1999 års nivå. Konkurrensverket har ansett att det inte har funnits fog för en närmare utredning av ärendet, eftersom det misstänkta missbruket hade undanröjts, och lämnat årendet utan vidare åtgärd.

Marknadsdomstolen konstaterar utifrån den utredning som lagts fram i ärendet att det kan räknas ut att den hamnavgift för passagerartrafik som Mariehamns stad år 2001 tagit ut för varje hamnbesök åtminstone i genomsnitt har varit lägre än den avgift som tagits ut år 2000. Denna omständighet stöder, utöver den nedgång i de totala inkomsterna av hamnavgifterna som Konkurrensverket hänvisat till, slutsatsen att Mariehamns stad genom att ändra sin prissättning har undanröjt verkningarna av den prisförhöjning som gjordes 1.1.2000.

På grundval av det ovan anförda anser marknadsdomstolen att Konkurrensverket med stöd av 12 § i lagen om konkurrensbegränsningar har kunnat anse att verket inte har haft orsak att närmare reda ut ärendet och lämna ärendet utan vidare åtgärder. Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s gemensamma besvär skall således förkastas också till denna del.

Rättegångskostnader

Enligt 74 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen är en part skyldig att ersätta en annan parts rättegångskostnader helt eller delvis, om det särskilt med beaktande av avgörandet i ärendet är oskäligt att denne själv får bära sina rättegångskostnader. Då frågan om en offentlig parts ersättningsskyldighet prövas skall enligt 2 mom. särskilt beaktas om rättegången har orsakats av ett fel hos myndigheterna. Enligt 3 mom. får en enskild part inte åläggas att ersätta en offentlig parts rättegångskostnader, om inte den enskilda parten har framfört ett uppenbart ogrundat yrkande.

Mariehamns stads besvär

Med beaktande av avgörandet i ärendet är det inte oskäligt att Mariehamns stad själv får bära sina rättegångskostnader.

Viking Line Abp och Birka Line Abp har med anledning av Mariehamns stads besvär gett ett gemensamt utlåtande som orsakat dem kostnader. Med beaktande av avgörandet i ärendet skulle det vara oskäligt om Viking Line Abp och Birka Line Abp till alla delar själva fick bära sina gemensamma rättegångskostnader. Mariehamns stad skall således åläggas att ersätta bolagens gemensamma rättegångskostnader med ett belopp som marknadsdomstolen prövar vara skäligt.

Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s gemensamma besvär

Med beaktande av avgörandet i ärendet är det inte oskäligt att Viking Line Abp och Birka Line Abp själva får bära sina gemensamma rättegångskostnader.

Mariehamns stad har med anledning av Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s besvär gett ett utlåtande som orsakat staden kostnader. Viking Line Abp och Birka Line Abp har dock inte i ärendet framfört ett uppenbart ogrundat yrkande som avses i 74 § 3 mom. i förvaltningsprocesslagen. Mariehamns stads yrkande att nämnda bolag skall ersätta stadens rättegångskostnader skall således förkastas. Rättegången har å andra sidan inte orsakats av ett i 74 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen avsett fel hos Konkurrensverket. Det är därför inte oskäligt att Mariehamns stad får bära sina rättegångskostnader också till den del staden riktat sitt yrkande om ersättning av rättegångskostnaderna till Konkurrensverket.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen lämnar Mariehamns stads besvär utan prövning och avslår Mariehamns stads yrkande om ersättning för sina rättegångskostnader.

Marknadsdomstolen ålägger Mariehamns stad att ersätta Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s gemensamma rättegångskostnader i ärendet 351/04/KR med 5 000 euro. På ersättningen skall betalas en årlig dröjsmålsränta enligt den i 4 § 1 mom. i räntelagen avsedda räntefoten från det att en månad förflutit från den dag då detta beslut har varit tillgängligt för parterna.

Marknadsdomstolen lämnar Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s gemensamma besvär utan prövning till den del de gäller den hamnavgiftstaxa som Mariehamns stad tog i bruk 1.1.2001.

Marknadsdomstolen förkastar Viking Line Abp:s och Birka Line Abp:s gemensamma besvär i övrigt.

Marknadsdomstolen avslår i ärendet 353/04/KR framställda yrkanden om ersättning för rättegångskostnader.

ÄNDRINGSSÖKANDE

Ändring i detta beslut får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Enligt 21 § 2 mom. (318/2004) i lagen om konkurrensbegränsningar skall marknadsdomstolens beslut iakttas trots att besvär har anförts, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.

Ärendet har avgjorts av marknadsdomstolens lagfarna ledamöter Maarit Lindroos, Tommi Vuorialho och Ilkka Lahtinen samt sakkunnigledamot Minna Mattila.